Montessori är en undervisningspedagogik som har fått sitt namn efter den italienska läkaren Maria Montessori. Hennes upptäckter och metoder vann tidigt genklang över hela världen.
Hon kom fram till att barn utvecklas harmoniskt och socialt, om de får möjlighet att arbeta i en stimulerande miljö. Barnen får frihet att utvecklas, var och en efter sina egna förutsättningar.
Maria Montessori 1870-1952
Se även en film på UR om Maria Montessori – ”pedagogikens giganter”
Ta vara på barnens känsliga perioder
Maria Montessori visste det varje förälder vet, nämligen att barn är nyfikna, fulla av upptäckarglädje och ivriga att prova på och lära nya saker. Och precis som föräldrar världen över märkte hon att barns intresse varierar med ålder och mognad.
Dessutom observerade hon att intresseförändringar följer ett givet mönster, som är detsamma hos alla barn. Från de allra tidigaste intressena för viljan att äta själv, lära sig prata o.s.v.
Hon fann att barn under sina olika mognadsstadier är speciellt mottagliga för olika slags kunskap. Hon insåg därför det värdefulla i att ta tillvara intresseperioderna, som hon kallade ”känsliga” eller ”sensitiva perioder”.
Frihet att välja
Hon upptäckte att inlärning som knyter an till ett barns eget utvecklingsstadium går lättare. Att man bäst tar tillvara barnets spontana lust för arbete genom att låta dess eget intresse vara motiv nog för att söka kunskap. Att barn har en avundsvärd förmåga att koncentrera sig på en intressant uppgift. Och att barn, som vill lära något nytt, upprepar en övning om och om igen.
Med sina kunskaper och insikter om människans tidiga mognadsprocess, skapade hon förutsättningar för barn att utvecklas till harmoniska och självständiga vuxna. Frihet att välja aktivitet och möjlighet att arbeta ostört i egen takt blev två av de viktigaste förutsättningarna.
Montessorimaterial – en god hjälp i inlärningen
För att kunna möta ett barns behov av stimulans och aktivitet utvecklade Maria Montessori arbetsmaterial i alla tänkbara intresseriktningar och mognadsstadier. Materialet är inte det viktigaste i pedagogiken men det är en god hjälp på vägen.
I ett montessorirum finns material för både praktiska, intellektuella och sinnestränande övningar. Allt ifrån skokräm och putstrasor till sinnrikt material, som tränar logiskt och matematiskt tänkande. Material som övar upp skrivförmåga, språk/ordkänsla och grammatik. Men också saker som låter barnet träna syn, hörsel, lukt, smak och känsel.
Montessoris idé om inlärning handlar om att gå från det konkreta till det abstrakta. Matematikmaterialet t.ex. visar klart och tydligt hur och varför man mäter och räknar på ett visst sätt. När ett barn väl har förstått matematikens uppbyggnad är det dags att lämna materialet och läsa abstrakta problem utan hjälpmedel.
Så gott som allt intellektuellt material fyller flera funktioner. Samtidigt som man tränar matematiska storheter, övar man upp känslan för skillnader mellan dem och förmågan att handla och tänka praktiskt.
Materialen delas in i fem grupper:
- Övningar i ”det dagliga livet” t.ex. av- och påklädning, sopa, putsa skor, rörelser, seder och bruk.
- Sensoriskt material som övar och tränar de olika sinnena, varje sinne för sig.
- Kultur (konst och vetenskap).
- Språk. Övningar som följer barnets språkutveckling och är anpassat efter barnets intresse.
- Matematik. Det finns ett sinnrikt utvecklat material som följer barnets mognad och intresse. Från konkret till mindre konkret utvecklar det barnets förmåga till abstraktion.
Materialen är gjorda så att barnen själva kan kontrollera om de gjort rätt eller fel. Det betyder mycket för barnets självkänsla att slippa vara hänvisad till andra människors värderingar av sitt arbete. Denna självkontroll skapar självständighet och självförtroende hos barnet och en god hjälp i uppfostran.
Allt material finns bara i ett exemplar. Barnen har ansvar för att de olika sakerna inte skadas i onödan. Slit och släng-tanken är bannlyst i en montessorigrupp. Barnen får lära sig att ta hänsyn till varandra. Är ett visst arbetsmaterial upptaget får man vänta på sin tur eller komma överens om att samarbeta. Allt material har sin särskilda plats i rummet. Den som har använt ett material har ansvar för att det snyggt och prydligt hamnar på sin rätta plats igen.
Hjälp mig att hjälpa mig själv
”Hjälp mig att hjälpa mig själv” är en montessoritanke, som grundar sig på det faktum att ingen kan lära någon annan något. Varje individ behöver hjälp för att kunna lära sig, men själva inlärningen måste var och en klara av på egen hand.
I en montessorigrupp är pedagogens uppgift därför inte i första hand att förmedla kunskap. Snarare att observera barnen och vara lyhörd och uppmärksam på varje barns utveckling. Och att ge den stimulans som svarar mot varje barns mognad och intresse.
Pedagogen berättar, beskriver, orienterar och klarlägger. Visar var kunskap finns att hämta och visar hur materialen ska användas för att ge meningsfull träning. Sedan gäller det att låta barnet arbeta självständigt med sin uppgift.
All onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling. I en montessorigrupp känner barnen att de arbetar för sin egen skull, inte för pedagogens. Känslan av att lyckas med ett arbete som man själv valt skapar naturlig arbetsglädje och uppmuntran.
När ett barn med liv och lust får ägna sig åt just det ämne som för tillfället intresserar mest blir disciplinproblemen små. När barn får arbeta i egen takt, och utifrån sina egna förutsättningar blir det ingen konkurrens eller tävlingsmentalitet.